en-Två öron och en mun

05/05/2020

Jag har upptäckt något nytt när det gäller att lyssna, nämligen att vi lyssnar ofta mer på vad vi själva tänker när andra pratar, det vi kallar vår inre monolog. Vi kanske inte märker det, men vårt automatiska sätt att lyssna ofta påverkas av det vi "redan vet eller tror" och att vi därför filtrerar genom "det vi redan vet eller tror". Naturligt förstås, men vi som önskar bli hörda ofta märker att den vi talar med sällan eller aldrig är riktigt närvarande till oss som talar. Speciellt märks det när vi kommunicerar med någon vi känner väl. Då lyssnar vi ofta "slarvigt" eftersom vi tror att det redan "finns mycket av vad vi vet och tror", dvs med ett mindre mått av nyfikenhet. 

Så, vad händer om vi börjar undersöka till vilken grad vi är genuint nyfikna på den vi kommunicerar med? Är vi villiga att lyssna på en ny nivå? Är vi villiga att göra det arbete som krävs för att verkligen vara närvarande i dialogen?